< Tillbaka






Något pågår under ytan

fakta

Konst. Birgitta Muhr - Ur det platta. Galleri Mariann Ahnlund. Utställningen pågår till 15 februari

Vid den första anblicken ter sig målningarna harmlösa; ett fåtal färger, räta linjer som prydligt hålls på plats bakom glasskivorna. Men i rummet vilar en känsla av något som sjuder under ytan. Något pågår bakom väggarna, det sipprar fram och viskar stilla om oanade krafter, isar som brister. Kontrasten mellan målningarnas platta ytor och förnimmelsen av fara väcker frågan hos betraktaren är det platta verkligen platt? I Birgitta Muhrs utställning Ur det platta, som visas på Galleri Mariann Ahnlund i Umeå, undersöks just plattheten, dess villkor, möjligheter och begränsningar. Med utställningens tolv oljemålningar återgår Muhr i viss mån till den punkt där hennes konstnärskap tog sitt avstamp, nämligen i det tvådimensionella. Måleriet är något Birgitta Muhr återkommit till i perioder men på senare tid är det framför allt genom sina offentliga skulpturer hon gjort sig känd, bland annat Stoldans, vid Nivrenaskolan i Sundsvall, Guld och gröna ärtor, vid Ekuddens förskola i Stockholm och Uppväxter, vid Högdalens tunnelbanestation i Stockholm. Birgitta Muhr är utbildad vid Konsthögskolan i Stockholm 1987-92 och har medverkat vid ett flertal samlingsutställningar i Norden, men också i Tyskland och Brasilien. I samband med utställningen Interpol på Färgfabriken i Stockholm 1996 fick Muhr stor uppmärksamhet för sin videoinstallation där ett bultande hjärta interagerar med betraktaren. Under 1980- och 90-talen arbetade Birgitta Muhr mestadels med skulptur och videoinstallationer, konstformer som leder betraktaren in i det flerdimensionella. Målningarna hon nu ställer ut strävar i en annan riktning och blir verktyg i ett experiment som syftar till att försöka uppnå det maximalt tvådimensionella. Tekniken som använts, Hintergläsmalerei, oljemåleri på baksidan av glas, är ett gammalt sätt att måla där detaljer och förgrund måste målas först och bakgrunden sist, ett slags baklängesmåleri som i sig utforskar bildens djup. Glasets tjocklek leder ljuset in i tavlorna och färgerna får, trots att de pressats ihop maximalt bakom glaset, oväntade djup. Kommer man riktigt nära inpå börjar färgen leva sitt eget liv och mönster framträder inför betraktarens ögon, det liknar fingeravtryck, grenverket i en trädkrona, dova moln som stryker över himlen. Något organiskt ringlar sig fram och kraften i det som tvingats in under glasskivan är påtaglig, som när trädrötter spränger sig upp genom asfalt. Instinktivt söker sig ögat till de räta linjer som löper genom målningarna, linjer som tycks följa någon slags ursprunglig plan om struktur. Men när linjerna närmar sig glasskivornas kanter frångår färgen denna plan och sliter sig loss. Linjerna brister och exploderar utåt, som anar de friheten bortom glasets fångenskap. Det är bara i en av tavlorna, Åder, som färgen fått tränga fram på glasets utsida, en blodröd rännil sipprar fram från målningens baksida. På samma sätt blöder flera av de andra tavlorna, av sår som åstadkommits där skruvar tvingats in genom glasskivorna, men här rinner färgen fram under glaset. Skruvarna utgör, trots att de tillfogar glaset skada, ett av två element som ändå håller kvar färgen bakom glaset och glaset vid väggen. Det andra som håller uppe de platta glasskivorna är vita metalltrådar som växer fram ur väggarna och greppar fast målningarna. I sin platthet tycks glasskivorna halka runt mellan fingrarna på väggen som krampaktigt håller kvar. Utställningens skulpturer avviker från det tvådimensionella konceptet, men den som står helt stilla och betraktar dem inser snart att de också strävar också mot det platta  från en fast punkt sett framstår de svarta krumelurerna som pennstreck på ett papper. Det är bara skulpturen ”Jag tänkte på Brancusi” som trotsar plattheten i sin knubbiga klotform, där den lilla munnen tycks skrika högt i protest. Det tvådimensionella handlar nu inte bara om de fysiska egenskaperna i ett konstverk, det inbegriper också tidsaspekten i konstupplevelsen. Till skillnad från i en videoinstallation eller en serie av skulpturer komprimerar tavlorna konstupplevelsen till en enhet, ett nu. Ett nu som är möjligt att uppnå, men bara för den som stannar upp och förblir stående på samma punkt tillräckligt länge. Och stående mitt i rummet, helt stilla, ter sig plötsligt färgens vilda kraft inte längre lika hotfull utan mera som en yster dans, där glaset omfamnar mer än det håller fast.

SARA MEIDELL

Västerbottenskuriren

2008-01-23

KONST
Birgitta Muhr
Galleri Mariann Ahnlund, Umeå

HUR PLATT KAN en målning bli? Frågan ställs av konstnären Birgitta Muhr vars verk för närvarande visas på Galleri Mariann Ahnlund i Umeå. Att en konstnär söker den maximala tvådimensionella upplevelsen – plattheten – kan tyckas märkligt då perspektivets bildkonventioner drillat oss att se djupet i en bild som en tillgång. Men är inte alla bilder platta egentligen och hur göra dem plattare i så fall?

BIRGITTA MUHR arbetar med glasskivor som hon bemålar från baksidan så att bilden växer fram omvänt, en teknik som på tyska kallas ”hintergläsermalerei”.

Det är med enkla uttrycksmedel målningarna byggs upp, få färger, former som växer in i bildytan och precisa linjer, allt för att understödja upplevelsen av platthet.

Linjer, förgrund och därefter bakgrund är arbetsordningen och på väggen fungerar glaset som ett ingenmansland mellan färgen och betraktaren.

En första tanke går till procedurens betydelse för måleriet. Att först lägga de tunna och stringenta linjerna och skapa en dialog mellan dessa och färgytorna som täcker, smetar ut eller skapar andra linjer ger förvisso ett tvådimensionellt bildplan. Men då glasets beskaffenhet, dess förmåga att genom tjockleken skapa djup, samt bakgrundens nyans skiljer sig från väggytan så infinner sig trots allt ett djup.

Det är som om blicken borrade sig in i målningen och särskiljde färger och former, bakgrund och förgrund.

Att låta upphängningsanordningen, monteringen på väggen, spela en stor och integrerad roll i konstverket är en betydelsefull del i Muhrs arbeten. Här kan för övrigt också ett släktskap skönjas till de skulpturer i metall som också finns med i utställningen. Flera glasmålningar är fästa vid väggarna med vit metalltråd, böjd till former som dels liknar linjeföringen i bilderna och dels för tankarna till ett diskställ eller en stringhylla.

De blir ett slags vidhängande objekt som tillåter bilden att växa utanför den obefintliga ramen.

SAMHÖRIGHETEN MELLAN de svarta skulpturerna på golvet, kanske än mer med den på väggen hängande, och målningarna utgör en styrka då de olika uttrycken tycks bekräfta varandra.

Om inga skuggor återfinns i målningarna så får skuggorna fritt spelrum bland de svetsade stålobjekten vars former vid det här laget känns igen.

Jorden är inte platt som en pannkaka och det är inte heller Birgitta Muhrs arbeten, vare sig bokstavligt eller bildligt ty blicken tvingas arbeta sig lång in bakom glaset.

KATRIN HOLMQVIST STEN

Västerbottens Folkblad

24/1 2008